Monday, April 14, 2008
Sunday, March 2, 2008
Agenda
Sitter lite småmosig och tittar på en debatt mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt. Två eleganta damer, needless to say.
De diskuterar sjukvårdspolitiken. Båda är välformulerade och utstrålar pondus och intelligens.
Men jag kan inte rå för att jag också fantiserar om vilka tankar av mer social karaktär som försiggår i deras huvuden.
Tuesday, January 22, 2008
Hästpojken
Tycker Johan Lindqvist skriver det rätt bra i GP idag:
Tiden rusar och man har hunnit så långt i livet att man kan börja fundera på om man har lämnat fler människor bakom sig än vad man kommer att möta i framtiden. Ansikten och kroppar från skolgårdar, pojk- och flickrum, spårvagnar och klubbar flyter in i varandra och det konstigaste av allt är att man på många sätt fortfarande är kvar på de där platserna, med de där människorna, de känslorna. Kort sagt. Allt runtomkring pekar på att vuxenheten har infunnit sig. Men man vill inte riktigt lämna det som hörde det andra till. Man har fortfarande samma rus i bröstet
Tiden rusar och man har hunnit så långt i livet att man kan börja fundera på om man har lämnat fler människor bakom sig än vad man kommer att möta i framtiden. Ansikten och kroppar från skolgårdar, pojk- och flickrum, spårvagnar och klubbar flyter in i varandra och det konstigaste av allt är att man på många sätt fortfarande är kvar på de där platserna, med de där människorna, de känslorna. Kort sagt. Allt runtomkring pekar på att vuxenheten har infunnit sig. Men man vill inte riktigt lämna det som hörde det andra till. Man har fortfarande samma rus i bröstet
Tuesday, July 17, 2007
Copa America - epilog
Efter finalen har jag gått och väntat och väntat på en text från Anton. Ikväll kom den äntligen. Det känns lite sorgligt att turneringen är slut nu, men tack och lov så vann ju Brasilien i alla fall. Håll till godo! /SKHG
Och Copa America-finalen 2007 avgjordes redan efter åtta minuter, när Riquelme avslutade matchens vackraste anfall med ett stenhårt skott i stolpen. Ja, redan då anade man vartåt det barkade. Men varför hade man inte tagit upp möjligheten innan? Att kanske, något historien förmodligen gärna påpekat, det inte alltid är det lag som imponerat mest innan finalen, som oundvikligen måste vinna den. Jag lyssnade på Radiosporten innan matchen, deras man i Sydamerika gick dreglandes igenom Argentinas startelva, men glömde helt bort Brasiliens.
Dom flesta som skrev artiklar inför finalen glömde helt bort Brasilien.
Man glömde bort dom 800 invånarna i guldgrävarstaden Brasilia Legal, en gång officiell huvudstad under landets kaotiska sjuttonhundratal, som i hjärtat av Amazonas samlade sig framför någon av byns fåtaliga TV-apparater. Och med en ljummen öl under mangoträden väntade dom på att en satellit skulle passera och lyckas tränga sig in i den djupa regnskogen, så att TV-skärmens brus för några minuter skulle ersättas av suddiga konturer och avlägsna röster. Kanske fick dom se när finalhjälten Dani Alves sköt matchen i sank i mitten av andra halvlek och kanske började dom dansa med sina kvicksilverskadade kroppar; lite så där ostadigt och vingligt.
Det är inte gratis att vinna eller utvinna guld, det vet man i Brasilien. Frågan är om man vet det i Argentina, det såg inte riktigt ut så. Brasiliens landslag blev slagna, utkastade ur sina landsmäns hjärtan, men dom var aldrig nere och aldrig ute. Argentina lirade runt och trodde dom var tuffast, tuffast i hela Sydamerika, men dom var många gator ifrån dom elakaste kåkstäderna. Nej där, där har dom aldrig varit.
---
Och Afonso log och dansade och sjöng, lite bortkommen och sävlig. Som vanligt. Han spelade bara 81 minuter och han sköt en straff i stolpen. Det spelar ingen rockenroll, för han har vunnit Copa America. Det har inte du.
Tack för mig!
//Anton
Och Copa America-finalen 2007 avgjordes redan efter åtta minuter, när Riquelme avslutade matchens vackraste anfall med ett stenhårt skott i stolpen. Ja, redan då anade man vartåt det barkade. Men varför hade man inte tagit upp möjligheten innan? Att kanske, något historien förmodligen gärna påpekat, det inte alltid är det lag som imponerat mest innan finalen, som oundvikligen måste vinna den. Jag lyssnade på Radiosporten innan matchen, deras man i Sydamerika gick dreglandes igenom Argentinas startelva, men glömde helt bort Brasiliens.
Dom flesta som skrev artiklar inför finalen glömde helt bort Brasilien.
Man glömde bort dom 800 invånarna i guldgrävarstaden Brasilia Legal, en gång officiell huvudstad under landets kaotiska sjuttonhundratal, som i hjärtat av Amazonas samlade sig framför någon av byns fåtaliga TV-apparater. Och med en ljummen öl under mangoträden väntade dom på att en satellit skulle passera och lyckas tränga sig in i den djupa regnskogen, så att TV-skärmens brus för några minuter skulle ersättas av suddiga konturer och avlägsna röster. Kanske fick dom se när finalhjälten Dani Alves sköt matchen i sank i mitten av andra halvlek och kanske började dom dansa med sina kvicksilverskadade kroppar; lite så där ostadigt och vingligt.
Det är inte gratis att vinna eller utvinna guld, det vet man i Brasilien. Frågan är om man vet det i Argentina, det såg inte riktigt ut så. Brasiliens landslag blev slagna, utkastade ur sina landsmäns hjärtan, men dom var aldrig nere och aldrig ute. Argentina lirade runt och trodde dom var tuffast, tuffast i hela Sydamerika, men dom var många gator ifrån dom elakaste kåkstäderna. Nej där, där har dom aldrig varit.
---
Och Afonso log och dansade och sjöng, lite bortkommen och sävlig. Som vanligt. Han spelade bara 81 minuter och han sköt en straff i stolpen. Det spelar ingen rockenroll, för han har vunnit Copa America. Det har inte du.
Tack för mig!
//Anton
Friday, July 13, 2007
Dikt!
Tyvärr har jag slarvat lite med uppdateringarna. Den här dikten fick jag av Anton i förrgår, men först nu når den alltså ut på internet. Beklagar detta. /SKHG
Afonso sköt i stolpen,
den kanske ringer än.
För det var inte bara Afonso
som träffade
elfenbenen.
Afonso sköt i stolpen,
den kanske ringer än.
Men "i nöd och lust",
som jag sa,
när du
(otagbart)
smekte på mig diamanten.
//Anton
Afonso sköt i stolpen,
den kanske ringer än.
För det var inte bara Afonso
som träffade
elfenbenen.
Afonso sköt i stolpen,
den kanske ringer än.
Men "i nöd och lust",
som jag sa,
när du
(otagbart)
smekte på mig diamanten.
//Anton
Monday, July 9, 2007
"Afonso, jag måste få känna så här"
De här kursiva introduktionerna börjar ju kännas ganska överflödiga, men hur som helst. Här är Antons nya. Ha det gött! /Staffan
Hej igen!
Häromdagen var jag på VIP-bio på Bergakungen och såg Transformers. Jag har aldrig lekt, eller vad man nu gör, med Transformers men filmen var överraskande nog väldigt underhållande. Afonso är lite av en Transformer; blixtsnabb förändring från allsvensk stjärna till brasiliansk landslagsman. Den här snabba förvandlingen innebär problem för mig i min hantering av den sjukliga Afonso-fascination jag lider av.
Jag menar, jag var där! Jag var på Stockholms Stadion när Afonso, i hans första match från start för ÖIS, sänkte Djurgården med ett hattrick. Jag menar. Jag var där! Jag gick ut från Gamla Ullevis sittplatsläktare efter Intertoto-matchen mot Nice, jag bara gapade, som alla andra, och jag kände, som alla andra, hur det blåste en annan sorts vind i våra ansikten, en vind som vittnade om att vi verkligen hade sett, det vi just sett. Och ja, jag var där! Jag har aldrig varit närmare himlen än när Afonso rullade upp Blåvitts försvar med mjuka höfter i höstderbyt 2002. Och jag var där, vilket känns nästan ännu viktigare, när Afonso i vårderbyt året efter blev utvisad efter en härligt ful stämpling som tvingade Håkan Mild att byta.
Det är svårt att inte falla för Afonso eftersom han, till skillnad från till exempel Ronaldinho, är bäst när det gäller som mest. Han har exceptionell derbystatistik med alla sina europeiska lag, i både ÖIS och Heerenveen mer mål än spelade matcher. Lägg därtill hur han allt som oftast gör mål mot dom bästa lagen, eller i dom viktigaste matcherna.
Men, jag måste erkänna hur det kryper i mig av obehag när jag ser Afonso hoppa in i det brasilianska landslaget. Är det bara jag, är jag kanske onödigt hård, men känns det inte som att det är ombytta roller nu? Att nu är det inte Affes medspelare som inte håller hans klass, utan han som inte håller deras; hans teknik verkar svensk, hans steg segt, hans närkampsspel mesigt.
---
Afonso, jag kan inte hjälpa det, jag sviker dig inte, men jag måste få känna såhär. Jag älskar ju dig inte för att jag tycker att du är bäst i världen, fan, jag är fortfarande sjukt förvånad över hur du har lyckats i Heerenveen, nej alltså, jag älskar dig ju för att du är den bästa spelaren som jag sett på Gamla Ullevi. Hemma mot Helsingborg, kommer du ihåg? Hur du gjorde exakt som du ville? Hur du tog emot bollen och sedan lyfte den över försvararen i samma rörelse, hur du magnifikt spelade fram Paulinho? Eller hur du drog typ tre backar och sedan målvakten, bara för att se bollen räddas på mållinjen av någon kukig helsingborgare? Jag kommer ihåg och jag kommer alltid komma ihåg.
Men nu, du är inte stjärnan nu. Du är inhoppare. Och jag vet inte hur jag ska hantera det, men förstå att jag inte sviker dig, det tar bara tid att ställa om. Affe, kan vi inte mötas på halva vägen, kan inte slutet i Copa America vara en pianoballad med stråkar? Kan vi inte säga som så, att jag accepterar att du är inhoppare och att du accepterar, för min skull, att du är en stjärna. En estrella in the sky. Så, OK, låt oss säga att du kommer in mot Uruguay och att du avgör med ett patenterat Afonso-skott, fladdrande in vid stolproten. Låter det bra?
Bra.
Jag tror på dig,
Anton
Hej igen!
Häromdagen var jag på VIP-bio på Bergakungen och såg Transformers. Jag har aldrig lekt, eller vad man nu gör, med Transformers men filmen var överraskande nog väldigt underhållande. Afonso är lite av en Transformer; blixtsnabb förändring från allsvensk stjärna till brasiliansk landslagsman. Den här snabba förvandlingen innebär problem för mig i min hantering av den sjukliga Afonso-fascination jag lider av.
Jag menar, jag var där! Jag var på Stockholms Stadion när Afonso, i hans första match från start för ÖIS, sänkte Djurgården med ett hattrick. Jag menar. Jag var där! Jag gick ut från Gamla Ullevis sittplatsläktare efter Intertoto-matchen mot Nice, jag bara gapade, som alla andra, och jag kände, som alla andra, hur det blåste en annan sorts vind i våra ansikten, en vind som vittnade om att vi verkligen hade sett, det vi just sett. Och ja, jag var där! Jag har aldrig varit närmare himlen än när Afonso rullade upp Blåvitts försvar med mjuka höfter i höstderbyt 2002. Och jag var där, vilket känns nästan ännu viktigare, när Afonso i vårderbyt året efter blev utvisad efter en härligt ful stämpling som tvingade Håkan Mild att byta.
Det är svårt att inte falla för Afonso eftersom han, till skillnad från till exempel Ronaldinho, är bäst när det gäller som mest. Han har exceptionell derbystatistik med alla sina europeiska lag, i både ÖIS och Heerenveen mer mål än spelade matcher. Lägg därtill hur han allt som oftast gör mål mot dom bästa lagen, eller i dom viktigaste matcherna.
Men, jag måste erkänna hur det kryper i mig av obehag när jag ser Afonso hoppa in i det brasilianska landslaget. Är det bara jag, är jag kanske onödigt hård, men känns det inte som att det är ombytta roller nu? Att nu är det inte Affes medspelare som inte håller hans klass, utan han som inte håller deras; hans teknik verkar svensk, hans steg segt, hans närkampsspel mesigt.
---
Afonso, jag kan inte hjälpa det, jag sviker dig inte, men jag måste få känna såhär. Jag älskar ju dig inte för att jag tycker att du är bäst i världen, fan, jag är fortfarande sjukt förvånad över hur du har lyckats i Heerenveen, nej alltså, jag älskar dig ju för att du är den bästa spelaren som jag sett på Gamla Ullevi. Hemma mot Helsingborg, kommer du ihåg? Hur du gjorde exakt som du ville? Hur du tog emot bollen och sedan lyfte den över försvararen i samma rörelse, hur du magnifikt spelade fram Paulinho? Eller hur du drog typ tre backar och sedan målvakten, bara för att se bollen räddas på mållinjen av någon kukig helsingborgare? Jag kommer ihåg och jag kommer alltid komma ihåg.
Men nu, du är inte stjärnan nu. Du är inhoppare. Och jag vet inte hur jag ska hantera det, men förstå att jag inte sviker dig, det tar bara tid att ställa om. Affe, kan vi inte mötas på halva vägen, kan inte slutet i Copa America vara en pianoballad med stråkar? Kan vi inte säga som så, att jag accepterar att du är inhoppare och att du accepterar, för min skull, att du är en stjärna. En estrella in the sky. Så, OK, låt oss säga att du kommer in mot Uruguay och att du avgör med ett patenterat Afonso-skott, fladdrande in vid stolproten. Låter det bra?
Bra.
Jag tror på dig,
Anton
Saturday, July 7, 2007
Anton i Marstrand
De stora gratistidningarna rycker och sliter i mina skribenter. Jag tycker vi ska vara jäkligt tacksamma så länge Anton håller sig här med sina fina texter. Idag kom den här in. /SKHG
Hej alla!
"Hopp har liknats vid ett envist fall av skabb, något som nekar att ge efter för yttre krafter. Det är just det som är det fina med hopp, att efter nätter fulla av misströstan och längtan träffar solstrålarna sovrumsväggen och hoppet som man avsagt sig under natten har trots allt stannat kvar och ur hjärtat börjar det långsamt bubbla upp igen..."
Den ovanstående beskrivningen av det som lämnar oss sist skickade jag för några månader sen till Nöjesguidens Riquelme, det vill säga den gode CRB. Jag tyckte hopp borde ha en självklar plats på tidens anda.
Om du plockar upp juli månads nummer av Nöjesguiden i Göteborg kan du läsa om hopp. För övrigt i samma nummer som jag skulle testat skillnaden mellan en fylla på vodka och en på absint, Stockholm tyckte dock efter en funderare att mina nitton år var i minsta laget. I alla fall är min text om hopp redigerad på ett intressant sätt; texten har kortats ned och liknelsen med skabb är borta (gissa författaren och ge mig ett jobb) men ordet "vårsolen" får vara kvar, vilket ju känns lite fel dessa regniga julidagar.
Nog om det, hopp ska det alltså handla om, hopp och orättvisa. Och NG förstås. I torsdags åkte jag nämligen i Nöjesguidens regi med buss upp till Marstrand för att spela luftgitarr till Eric Gadd. På bussen hem, i den underbart vackra soluppgången, kunde jag inte annat än att jämföra min kväll med hur Afonso måste känna sig på den brasilianska bänken.
Allt började bra. Jag drack upp min medhavda whiskey på bussen upp och sedan en shot + öl på något random ställe i Marstrand innan jag anlände, något övertänd, till Såsen. Jag fick komma in och gjorde faktiskt ganska bra ifrån mig. Redan nämnda luftgitarrspelet till Eric Gadd och hans akustiska gitarr var en höjdpunkt, då jag också, under särskilt rörande stunder, gick ner på mina knän och slöt ögonen. Jag gick runt vid spelborden och undrade om dom tog kort, vilket dom tyvärr inte gjorde, sedan frågade jag igen. När jag precis köpt en drink och börjat känna mig varm i kläderna uppenbarade sig en vakt framför mig och plötsligt stod jag på gruset utanför med händerna i fickorna och drömde mig tillbaka in. Jag försökte snacka mig in igen, jag menar, jag är inte problem, jag lovar. Jag gjorde som vakterna sa åt mig, jag väntade tålmodigt. Jag försökte komma i form igen med en hamburgare.
Men efter en timme sa dom flata vakterna att det inte var någon idé.
Jag kände mig orättvist behandlad, det kändes som att jag inte fick någon chans. Jag kom med goda avsikter, jag ville prestera väl, höja kvalitéen på tillställningen, men jag fick aldrig riktigt chansen. Igår var jag Afonso i Copa America. Och det enda jag önskar är att Dunga inte är lika fittig som vakterna på Såsen, för i så fall kommer Afonso inte spela en sekund till i Copa 2007.
Det jag ville säga, till dig min kära Afonso och till alla andra, är att aldrig någonsin sluta hoppas.
Med hoppet intakt,
Anton
Hej alla!
"Hopp har liknats vid ett envist fall av skabb, något som nekar att ge efter för yttre krafter. Det är just det som är det fina med hopp, att efter nätter fulla av misströstan och längtan träffar solstrålarna sovrumsväggen och hoppet som man avsagt sig under natten har trots allt stannat kvar och ur hjärtat börjar det långsamt bubbla upp igen..."
Den ovanstående beskrivningen av det som lämnar oss sist skickade jag för några månader sen till Nöjesguidens Riquelme, det vill säga den gode CRB. Jag tyckte hopp borde ha en självklar plats på tidens anda.
Om du plockar upp juli månads nummer av Nöjesguiden i Göteborg kan du läsa om hopp. För övrigt i samma nummer som jag skulle testat skillnaden mellan en fylla på vodka och en på absint, Stockholm tyckte dock efter en funderare att mina nitton år var i minsta laget. I alla fall är min text om hopp redigerad på ett intressant sätt; texten har kortats ned och liknelsen med skabb är borta (gissa författaren och ge mig ett jobb) men ordet "vårsolen" får vara kvar, vilket ju känns lite fel dessa regniga julidagar.
Nog om det, hopp ska det alltså handla om, hopp och orättvisa. Och NG förstås. I torsdags åkte jag nämligen i Nöjesguidens regi med buss upp till Marstrand för att spela luftgitarr till Eric Gadd. På bussen hem, i den underbart vackra soluppgången, kunde jag inte annat än att jämföra min kväll med hur Afonso måste känna sig på den brasilianska bänken.
Allt började bra. Jag drack upp min medhavda whiskey på bussen upp och sedan en shot + öl på något random ställe i Marstrand innan jag anlände, något övertänd, till Såsen. Jag fick komma in och gjorde faktiskt ganska bra ifrån mig. Redan nämnda luftgitarrspelet till Eric Gadd och hans akustiska gitarr var en höjdpunkt, då jag också, under särskilt rörande stunder, gick ner på mina knän och slöt ögonen. Jag gick runt vid spelborden och undrade om dom tog kort, vilket dom tyvärr inte gjorde, sedan frågade jag igen. När jag precis köpt en drink och börjat känna mig varm i kläderna uppenbarade sig en vakt framför mig och plötsligt stod jag på gruset utanför med händerna i fickorna och drömde mig tillbaka in. Jag försökte snacka mig in igen, jag menar, jag är inte problem, jag lovar. Jag gjorde som vakterna sa åt mig, jag väntade tålmodigt. Jag försökte komma i form igen med en hamburgare.
Men efter en timme sa dom flata vakterna att det inte var någon idé.
Jag kände mig orättvist behandlad, det kändes som att jag inte fick någon chans. Jag kom med goda avsikter, jag ville prestera väl, höja kvalitéen på tillställningen, men jag fick aldrig riktigt chansen. Igår var jag Afonso i Copa America. Och det enda jag önskar är att Dunga inte är lika fittig som vakterna på Såsen, för i så fall kommer Afonso inte spela en sekund till i Copa 2007.
Det jag ville säga, till dig min kära Afonso och till alla andra, är att aldrig någonsin sluta hoppas.
Med hoppet intakt,
Anton
Subscribe to:
Posts (Atom)
